Startsidan
Sök lokalt med  
Sök på lokalt med Google!


Artiklar och nyheter
Shoppa Elvis!

Köp-Sälj-Byt privatannonser
Forum för diskussion och frågor
Skriv och läs i gästboken

Allt om Elvis liv och karriär
Om Elvis musik
Allt om Elvis filmer!
Elvis fotoalbum
Elvis FAQ
Länkar

Till startsidan
Elvis foto
"Mina första år"
Detta sägs vara berättat av Elvis och publicerades i häftet "Elvis Presley - Ett minnesalbum" hösten 1977.

Men ta det med en nypa salt! Det finns en del felaktig fakta i den, vilket föranleder frågan: Har Elvis sagt det och är det i så fall rätt återgivet? Se kommentarer sist på sidan!

En vacker historia är det i alla fall, så vi publicerar den därför och som en påminnelse om att mycket felaktig fakta finns att läsa om Elvis, så det gäller att vara uppmärksam!


Berättelsen (författarens kommentarer inramat):
Jag kommer ihåg hur jag som liten pojke ofta fick gå hungrig. Jag kommer ihåg hur jag stod utanför vår tvårums- kåk i den lilla bomullsindustristaden Tupelo och såg upp mot den stora, röda Mississippi-solen - och hur jag skrek: "Gode Gud... jag vill inte leva på det här viset i all evighet!" Jag kommer ihåg hur min far, en man som går utanpå alla andra, grät för att han inte kunde betala våra räkningar. Jag kommer ihåg hur min mor offrade sin hälsa när hon arbetade för att vi skulle klara oss genom de svåra tiderna... Jag vet inte om ni känner till att bägge mina föräldrar var föräldralösa. De gifte sig när mor var nitton och far ungefär ett år äldre.

Det var under depressionens värsta år de gifte sig. Vernon plockade bomull, hade en rad olika jobb och arbetade senare en tid som snickare. Elvis föddes den 8 januari 1935. Han var en mager yngling med sorgsna ögon, alltid fascinerad av musik. Han klappade hander och sjöng i en liten församling tillhörande God Church, vanligtvis kallad Holy Rollers, i vilken Presley-familjen var medlemmar. Dit tog de honom långt innan han kunde gå.

Jag var den ene av två tvillingar, födda i den lilla kåken i Tupelo. Min tvillingbror Aaron dog när han bara var några månader gammal och jag fick namnet Aaron tillagt efter mitt första namn. Min brors död var ett hårt slag för mina föräldrar. Det sägs emellertid att när en tvilling dör, så växer den andre upp med även den andres alla kvaliteter. Jag tror inte mycket på det, men jag vore glad om det är sant.

Livet var inte lätt på den tiden. Far målade hus - och han gjorde det bra - men i den lilla staden, där ingen hade särskilt mycket pengar, hade de inga som de kunde göra av med på flagnande väggar eller färg. Min mor var tvungen att arbeta på en textilfabrik för att vi skulle kunna få tillräckligt att äta.

Far tog ibland, om han kunde, extrajobb som lastbilschaufför. Vi behövde egentligen aldrig svälta, men vi var nära att göra det ibland. Det kanske verkar som ett mycket hårt liv, men jag visste inte om något annat - jag hade ju inget annat liv att jämföra med.

Jag kommer ihåg att det enda jag såg fram emot som fyra- eller femåring var söndagarna, då vi alla gick till kyrkan för att sjunga. Jag älskade musiken och sjöng så högt jag kunde. Vi sjöng våra psalmer på samma sätt som de svarta gjort sedan länge - i en rullande, rytmisk stil som fick hela kyrkan all pulsera. Det är den enda sångträning jag någonsin fått. Jag tog aldrig några lektioner.

När jag blev äldre brukade jag få sjunga solo och min ambition som ung tonåring var att bli gospelsångare i en kvartett. Jag älskade den gamla kyrkan, fylld med solens strålar och med mina föräldrar sjungande bredvid mig. Där glömde vi alla våra problem.

Sedan, när jag var fjorton, måste mina föräldrar göra något åt sin situation. De bestämde sig för att flytta till en större stad, där far kunde få bättre arbeten. Vi lämnade huset i Tulepo och begav oss till storstaden Memphis i Tennessee, där vi slog oss ner i en tvårummare på Alabama Street.

Elvis, ett barn som hade fått leka ensam på bakgården, hade svårt att få några vänner. På LC Hume High School var han ingen större stjärna. "Flickorna brydde sig inte om mig", erkände han senare. Han försökte vara med och spela fotboll och baseball, men var för klent byggd för att få vara med i laget. Han uppträdde bara två gånger vid skolans fester.

Hemma var det en helt annan historia - tack vare en billig postorder-gitarr som hans föräldrar skänkt honom i födelsedagspresent. När de andra killarna gick för att bada, satt han på bakgården och försökte plocka ut melodier. Några var gospel-sånger, några ballader, och några sånger plockade han ut efter att ha lyssnat på dem på grammofon. Hemma led Elvis inte av den blyghet som besvärade honom i sällskap med främlingar. Han gav allt i sin sång, precis som han senare gjorde - "Just the way I feel."

"Jag kommer ihåg honom som en snäll, lydig, religiös pojke med en varm och sympatisk läggning" säger en av hans lärare, "men hans engelska var fruktansvärd. Han sprang alltid omkring med sin gitarr och sjöng gospelsånger eller långsamma hill-billy ballader med en sorgsen barytonröst."

Elvis var aldrig särskilt duktig i skolan. Han betraktades som blyg, tillbakadragen och smått underlig pga sin frisyr och sina svarta kläder. Trots sin mors protester, anlade Elvis när han var sexton år polisonger och långt hår. Och det i en trakt där alla killar var snaggade som GI-män! Senare, när han såg tillbaka, förklarade Elvis:

"Jag ville vara annorlunda, se äldre ut och bli uppmärksammad. Det enda sättet jag kunde göra det på var att låta mina polisonger växa och gå klädd i svarta kläder. Det var många som pikade mig, men jag kunde stå ut med det. Redan då visste jag att man måste vara annorlunda om man vill synas i massan."

Far fick arbete i Memphis. Han fick ett ganska bra jobb på en färgfabrik. Mor var dock fortfarande tvungen att arbeta för att vi skulle klara oss. De sände mig till Memphis High School och de gav mig kläder som de andra barnen, även om det kostade dem mycket.

Ägarna till en klädesmarknad i Memphis kommer ihåg Elvis stora intresse för deras varor. "År efter år", säger en av dem, "när jag stod vid entrédörren såg jag ofta denne långe, gänglige yngling stå och trycka sin näsa mot skyltfönstret, precis som en liten pojke utanför en gottisaffär. Många gånger bad jag honom att komma in för att prova någon av våra tuffaste kostymer."
"Nej", svarade han och visade sina tomma fickor, "jag har inga pengar. Men när jag fått det, då kommer jag tillbaka och köper upp allt ni har."

Efter skolan arbetade jag som vaktmästare på en biograf. Det gav mig ungefär fjorton dollar i veckan. På helgerna klippte jag gräsmattor för ungefär en halv dollar stycket, beroende på storleken. Jag var stark och jag tyckte om att arbeta hårt.

När jag tagit min examen tog jag jobb på en fabrik - jag fick stiga upp klockan tre på morgonen för att hinna till mitt skift vid maskinerna. Efter det började jag köra lastbil. Jag kände att jag höll på att bli vuxen och för en gångs skull var våra finanser inte alltför dåliga.

Sedan kom nya problem när jag var ungefär arton. Min fars rygg blev dålig pga diskbråck. Han hade svåra smärtor varje kväll han kom hem. Han låg på sjukhus i två veckor och var tvungen att ligga stilla hela tiden. När han äntligen kom hem, kunde han inte arbeta på flera veckor. Det var en stor belastning för min mor, som hade fått ett jobb på ett sjukhus, ett jobb som hon hade kvar i två år. Hon badade patienter, bäddade sängar, skurade golv och arbetade hårdare än hon någonsin hade gjort tidigare.

Hennes hälsa började bli sämre. Hon gav trots det inte upp. När hon kom hem på kvällen var det för att laga middag, sköta huset och laga våra kläder. Jag sade ofta till henne, "mor, du får inte lov att arbeta så hårt." Då log hon mot mig och svarade: "Jag älskar er båda så mycket. Jag arbetar hellre för er än för någonting i hela världen."

På kvällarna försökte jag muntra upp dem genom att spela låtar jag tagit ut på gitarren som jag fått i födelsedagspresent. Den kostade min far åtta dollar, och det betydde att han fick klara sig utan cigaretter i flera veckor. Jag förstod inte hur svår vår situation var förrän en kväll när jag kom hem. Far satt på sängkanten med huvudet begravt i sina händer. Jag trodde att han funderade på någonting.

När jag frågade honom vad som var fatt, tittade han bort, men jag såg att han hade tårar i ögonen. Jag hade aldrig sett honom gråta förut. Jag visste inte att en vuxen man kunde gråta. Det fanns gånger då han varit mycket sträng mot mig, andra gånger när han kanske varit för snäll, men han var min far och att se honom så här skrämde mig.

När jag stod där, var det som om något klickade till inom mig. Jag var inte en pojke längre. Jag var en man och jag såg en annan man som led. Plötsligt kände jag mig vuxen. Jag tror t.o.m att hela mitt liv förändrades den stunden. Jag visste att hans skada var mycket svårare än han låtsat om. Han hade försökt vifta bort den som en bagatell.

Han vände sig mot mig och sade: "Min son, det är bäst att du får veta sanningen. Min rygg är sämre än jag trott - det är möjligt att jag inte ens kommer att kunna gå under längre perioder."

Jag visste inte vad jag skulle säga, när han fortsatte: "Jag har aldrig trott mig om att bli något stort, men jag har alltid velat vara en god make till din mor och en god far till dig. Nu ser det ut som om vi kommer att få det mycket svårt."

När han slutat, gick jag hjälplöst min väg. Jag var arton. Vad kunde jag göra? Jag gjorde det första som föll mig in. Jag föll på knä och bad till Gud att han skulle visa mig ett sätt att hjälpa mina föräldrar. Nu var det min tur att hjälpa dem.

Han hade knappast en aning om hur hans böner till fullo skulle bli hörsammade - att han skulle göra det möjligt både för sin mor och far att sluta sina jobb, att han skulle kunna ge dem ett stort bus och att han skulle kunna tillfredsställa sin egen aptit på stora, pråliga bilar.

"När jag var liten", erinrade han sig ofta, "kunde jag ofta sitta på verandan och titta på alla de stora, långa bilarna som visslade förbi ute på vägen. Jag lovade mig själv att en dag skulle jag skaffa två Cadillacs, en åt mina föräldrar och en åt mig själv, det har blivit några fler"

En dag när jag körde nerför huvudgatan i Memphis kom jag på att det inte var långt till min mors födelsedag. Jag tänkte att jag borde göra något för att glädja henne. Jag körde omkring lite på måfå, när jag plötsligt såg en skylt med texten: Sun Records Ine Memphis Recording Services. Jag hade min gitarr med mig, så jag stannade lastbilen och gick in på kontoret.

Ägaren, Sam Phillips, och hans sekreterare satt bakom disken. De talade om att det skulle kosta fyra dollar att spela in en skiva. Jag betalade och gick in i ett bås. Jag sjöng de två första sånger som jag kom att tänka på. Det var "My Happiness" och "Heartache Begins". Jag kommer ihåg hur löjlig jag kände mig som satt där och spelade och sjöng alldeles för mig själv.

Kommentarer till texten
Elvis bror hette Jesse Garon Presley, inte Aaron som det står här. Han var också död redan vid födelsen och levde inte i flera månader.
Elvis mellannamn Aaron kommer från en vän till familjen, Aaron Kennedy, även han en tvilling som dog för en tid sedan.

Tillbaka

Elvis Intresseförening TCE  Kontakt | Startsidan
| Nyheter | Webshop | Annonser | WebForum | Gästbok |
| Elvisologi | Elvis Musik | Elvis Filmer | Elvisfoton | Elvis FAQ | Länkar |
 
Elvis
Elvis Meeting
Tradera - auktion
Fynda på skivmässor!
Enviken Records
BMG i Sverige
Bästa musiken från 60-talet!
Gratis Online viruskontroll!
Senast ändrad: 2003-12-02